Ja, alltså mina föräldrar som jag träffar aldeles för sällan känns det som. Jag var dit sist... ehhhh... för kanske två-tre månader sedan eller någonting sånt. Då tror förmodligen många  att eftersom att jag bor i Norrland så är det lååååååååååååångt att åka, icket då. Vi har 1,5 mil dit så det är inte ens det men det har liksom bara inte blivit av..

Nu ikväll ska vi iaf ta oss dit och förhoppningsvis är blomaffären öppen så jag kan handla en blomma till min mamma vars födelsedag jag i sanningens namn missade iår (i september!!) men jag får väl försöka hävda att det är en luciablomma eller någonting liknande. Någon som tror att hon går på det??? Själv är jag klart misstänksam att hon kommer att genomskåda bluffen men wtf det funkar säkert ändå. :)

Tjolahopps tills en annan gång.

Oskar äter en hel del, nackdelen för det finns egentligen bara en nackdel med det hela är att den lilla mannen spyr som en kalv.. Inte helt smickrande porträttering av sonen förvisso MEN han kräks ner ett gäng bodysar dagligen samt ett minst lika stort antal handdukar för att sanera den stackars pojken.

Nu på morgonkröken så ligger han här bredvid i sin säng och er änglasöt ut för det är han onekligen den vackra pösen. :)

Toria passade på att väcka mig i morse och visst man ska väl upp någon gång men seriöst klockan sju en lördag är mamman inte sååååå peppad på att kliva ur sängen.

Ja, alltså till middag blev det pizza - tillagad av mig själv. ;) Jag gjorde pizza till mig och dottern - maken var borta på middag så det var bara vi tejjer hemma... Nästan - Åskan var ju med oss också. Åskan ja, honom ska vi kanske sända en tanke också för den ligisten passade på att bli tokhungrig lite lagom till att våran mat var färdig. Dock, jag kommer ihåg hur det var från sist (när Toria var mjölkligisten i hemmet) och kan onekligen både äta och amma samtidigt! Det ni!   

Jahapps, nu är vi hemma igen. Toria blev onekligen ensam en stund på skolan när jag var hemma men jag skyndade mig tillbaka dit med sovande Oskar i släptåg - dock jag såg till att ingen var och petade på honom och han fick hänga med lite på ett hörn (jag var tvungen att klä av honom och så för annars skulle han ha brunnit upp fullständigt). Han tackade så mycket för promenaden och sov som en liten griskulting. *sött barn*

Toria är en härdig typ och klarade sig rätt okej men skulle velat att vi hade varit med hela tiden. Som "plåster på såren" fick hon gå hem före lunch (de slutar direkt efter) och äta VÅFLOR (en klar favorit).

Nu är våfflorna uppätna och tvätten vikt och den maskin jag drog igång före jag for till skolan är upphängd. Dock jag skulle vilja hinna dammsuga och göra snyggt här hemma innan maken kommer hem men det ser jag snarare som en utopi men tanken är att hinna göra det ändå senare om det funkar vill säga.. Allt beroende på hur Åskan har tänkt att sova idag..

Natten mot idag har varit rent fantastisk, EN matning mitt på (vid tre) och i övrigt en helt sovandes Oskar. Jätteskönt måste jag säga. :)

Morgonen blev lite hektisk ändå men vi hann till skolan i tid ändå, jag stannade en timme innan de skulle gå iväg till luciafirandet (luciatåget) och nu är jag hemma en stund. Jag har hunnit köra igång en tvätt (Oskar har börjat kräkas ner sina kläder med jämna och ojämna mellanrum) och har även försökt att pocka lite men mer än så hinner man inte när man även ska försöka ge den lille sonen mat mest hela tiden...

Ångesten då? Jo, Toria blir ensam en stund på skolan när det är pysseldag men att vara på skolan hela dagen med en halvtjurig Åskan (han passade på att börja tjuta som en stucken gris) var inte direkt avkopplande och med lite tur skulle Gurra hinna förbi på skolan - någonting som inte funkade upptäckte vi när han fick sitt schema för dagen. *suck* Nu sitter jag hemma och har ångest över att Toria är den ENDA ungen som inte har förälder hos sig på pysseldagen. Fan, fan, fan! Man kanske ändå skulle rycka upp sonen som precis har somnat i sin säng... Fast det känns inte okej det heller. Hur än man gör går allt åt skogen. :S

Ja, alltså när man inte har barn eller har ett stort barn (typ en sexåring) så finns det vissa saker man tar för givet och onekligen man glömmer aldeles för fort! Det jag tänker på i första hand är såna där små saker som att få ta en dusch i lugn och ro utan att någon illhojtar på en att skynda sig för att mjölkbaren eftersöks...

Ikväll blev det TROTS bebis en hel halvtimme som bara var min tid - nymatad och nybytt (samt nyspydd) överlämnades en väldigt nöjd och sovande Oskar över till makens vård och jag gick och låste in mig i badrummet. Sååååååååååååå skönt!

Man lär sig onekligen att uppskatta de små sakerna här i livet men att i lugn och ro få ta en dusch och tvätta håret helt ensam - det är ren och skär vardagslyx i mina ögon!

Imorgon är det pysseldag och luciafirande för Torias klass... Allt frid och fröjd, förutom att det är tänkt att alla föräldrar/syskon osv ska vara på plats. Jag vet inte men det känns inte helt okej att ta med sig Oskar dit med tanke på den hyfsat stora smittorisk som ändå finns i ett klassrum fyllt av sexåringar. Inte för att jag misstror andra föräldrar rent generellt men han är ändå pytteliten och jag är ändå aningen oroad för influensor (det är liksom inte bara gissjukan som går utan även den "vanliga" säsongsinfluensan går ju paralellt med övriga vanliga förkylningar och magsjukor)...

Hur gör man egentligen? Just nu känns det som att man sitter i en häcksax och kan inte komma lös, går jag inte dit sviker jag min sexåring som verkligen sett fram emot det hela och går jag dit riskerar jag att Åskan blir sjuk... Fan! Hur än jag gör så måste jag sabba för ett av mina barn.

Maken sitter fast i möten hela dagen så att skicka honom vilket var min grundtanke är inte en möjlighet. Ibland kör det liksom bara ihop sig hysteriskt mycket känner jag.

Ja, alltså jag var tänkt att jag skulle operera ut en visdomstand om  ett tag framöver och tandläkaren hade fått ett återbud imorgon men ja... Med en liten bebis i hemmet som ammas så blev det ingenting av med det hela. Dels kan man behöva smärtlindring och dels kan man behöva antibiotika - båda övergår i mjölken och för Oskars skull är ju det onödigt att man inte ska kunna amma på den tid det tar att äta det + den tid det tar för skiten att gå ur kroppen.

Mao jag fick istället se fram emot det hela om sisådär ett år eller någonting liknande när jag inte har en mjölkhuligan hängandes i kroppen på mig längre.