Hittills har dagen varit riktigt nice måste jag säga. Dottern började kl nio så vi kunde för en gångs skull ta det lite lugnt - skönt för alla inblandade (Toria var på ett gruvligt dåligt humör när hon blev väckt på morgonkröken)! Däremot jag har gett upp redan från start och tog bussen till skolan med barnet, hundarna fick sig en kortare vända och verkar faktiskt om sanningen ska fram rätt nöjda ändå (planen är att jag ska ta med mig en och en senare idag och gå ut på fältet och köra lite godissök med vissa och "somliga hanhundar" ska få sig ett par rejäla linjetag).

De håller på att förstå vad städa i lådan betyder och det underlättar ENORMT, det innebär att jag slipper böja mig ner för att plocka upp varenda ben/hundleksak/fäll osv från golvet och istället kan klara mig med att bara ta upp sängarna (hundarnas - tro inte någonting annat!) och ställa dem på en stol så jag kommer åt att dammsuga, klockrent!

Har hunnit köra en tvättmaskin och en diskomgång, hundarna har fått frukost (som iofs hamnade över hela golvet när jag snubblade över tröskeln men då hävdar jag sökövning istället ).

Dina har fått en utväxt i munnen som jag måste åka till veterinären och få bortplockad, hon verkar inte påverkad av den men det ser inte så snyggt ut (ser ut som om det samlas "skräp" bakom den), jag hoppas på att få tid under morgondagen med lite tur. Nackdelen med gamla hundar, de får lite smärre krämpor. Dock hon är vid god vigör så jag tror inte det är någonting större ändå.

Nu ska jag ta och motionera snabeldraken en vända innan jag ska ner på stan för att käka med en kamrat - ska bli trevligt. :)

Ja, det är alltså därför jag inte har skrivit på ett tag. Jag är bara sååååååå less på att vara gravid. Som illustration av det hela kan jag beskriva en sak som hände nu i helgen - igår närmare bestämmt. Vi var i Klinten, jag och dottern skulle gå ut och plantera lite vårlökar i rabatterna så att det kommer upp någonting kul till våren... Det hela tar sin början redan på bron där jag kliver snett och missar översta trappsteget. Suck! En stor duns senare har jag landat med ena knät på kanten till plattorna som finns precis nedanför tidigare nämnda trappa... Ont så in i helv* gjorde det kan jag berätta. *morr* Väl ute så inser jag att johopps det var visst lite ogräs här så det var bara att be dottern hämta en skottkärra så jag kunde rensa bort skräpet först, vilket såklart  tog närmare en timme! Efter många stön och stånk hade jag rensat rabatten och planterat de lökar jag köpt. Dags att ta sig an rabatt nummer två - såklart! Varför inte liksom bara ta i lite lagom..?

Rabatt två hade förutom samma mängd ogräs (undrans om det kan vara så att jag har varit dålig på att rensa i sommar?) även då rätt mycket av fleråriga växter som skulle klippas ner och städas bort - två skottkärror senare kunde vi så starta upp med planteringen av vårlökarna och det blev onekligen riktigt bra när vi väl var klara men dottern var den som fick stå för planteringen av smålökarna för att böja sig så många gånger - det gick bara inte!

Det är en ganska bra summering av vad som tog mig hela dagen igår och ändå - det känns som om jag jobbade jättehårt och flåsade som en blåsbälg. När jag då skulle gå och lägga mig (i vanlig tid vid halv nio på kvällen) så insåg jag att ryggen gett upp fullständigt - bara att ta en alvedon och lägga sig i badet för att försöka mjuka upp muskulaturen för det verkligen krampade hela vägen och jag bara stönade hur än jag försökte ligga i sängen.. Alltså blev jag senare än vanligt isäng och det resulterade i att jag förvisso lyckades somna frammåt elva men däremot så vaknade jag vid två av att ryggen återigen krampade så att jag inte kunde sova, vaken till halv sex (och hur kul är det egentligen på en skala?!????) och hann just så pass somna om innan klockan ringde halv sju för att jag skulle kliva upp och ta dottern till skolan nu på morgonen. Vi gick till skolan och hem igen för hundarna måste ju ut oavsett hur ont jag än har men när dottern ska hem är det jag som tar bussen! En gång till - det fixar jag inte, bara att erkänna, tur att man har en karl som kan gå med på att gå långprommis med svarta ligan för i det skick jag är nu då är jag inte ens nästan vettig som matte.

Dagens övningar blir att träna lite trix i köket för det borde jag klara om jag får sitta på en stol och bara belöna korrekta beteenden med lite tur lyckas vi då befästa de trix vi har börjat träna in. :) Däremot jag måste komma på lite nya modeller att träna in bara för att det håller på att bli lite trist (om inte annat så för mig) att köra samma trix om och om igen... Förslag?

I morse började vi som alltid med att kliva upp, klä på oss och göra morgonbestyren inkl att äta frukost, så kom vi till att vi skulle börja göra oss klara för att gå iväg till skolan. Fram tills dess har jag i "snygg" mammatradition knappt hunnit titta på ungen min. *skämms*  DÅ inser jag att ungen är ju aldeles blank i ögonen, bara att tempa och konstatera att busungen min har feber. Ringa till skolan och berätta att hon inte kommer så softar vi ett tag och jag tänker inte mer på det. Nu såhär frammåt eftermiddagen kom jag på att jag läst att OM man är i kontakt med infuensa så ska man ha tamiflu inom 24 timmar. SHIT! Bara att kasta sig på telefonen och försöka få tag i information, för att bli jättesjuk det funkar bara inte (varken för mig eller dottern)!

Hur som helst, informationen jag fick innebar mest att ja - det k-a-n vara infuensa men det är mer troligt att det är vanlig förkylning (nähä?!? det är rätt självklart) men att jag inte ska utsätta mig för största riskerna (mao nära kroppskontakt med den som är sjuk) och hur lätt är det när den sjuka är sex år och rätt ynklig?

Nu ligger Toria i sängen och ser på film, för det orkar hon i vart fall... I övrigt är hon en rätt slapp unge.

En av mina kamrater förlorade sin kamrat, bara en sådan sak som att han skuttat och ätit gräs (ev någonting mer?) när han busade med sina kompisar så fastnade det i halsen så illa att andningen upphörde, även fast man försökte återuppliva gick det inte. Arma lilla kraken. En liten hund har sprungit över regnbågsbron och vi som är kvar kan bara undra varför det var tvunget att det skulle gå så illa...

Magoos hälta blir bättre för varje dag och Häxas löp är snart över för den här gången, nu känns det som om jag är på gång igen med min svarta liga. Fick jag bara ordning på höfterna nu så skulle det nästan funka på hemmaplan. Mina tankar går idag till min vän som förlorade sin bästa kompis.

Ja, vad säger man. Helgen har varit hektisk och hemsk samtidigt... På olika sätt.

Lördagen gick åt till ett dop - trevligt! Lindas lilla Vilmer blev döpt i Ersbodakyrkan så han har numera badat lite lätt. Kvällen var en sån där hemsk variant då jag knappt kunde vila eller ta det lugnt men ändå inte gjorde någonting vettigt. *suck*

Igår blev det först stadsfärd för att fixa present åt makens lillebror som faktiskt fyller år idag men vi firade igår, så iväg till honom på födelsedagsfirande. När vi kom hem insåg jag att hemmet var i ett förskräckligt skick så det var bara att sätta igång och städa. Kvällen firade jag av med foglossningar och sammandragningar från helvetet - mao jag blev helt däckad men bara i kroppen och det är nog så drygt!

Så att somna i vettig tid var inte ett alternativ och det märker jag ju såklart av nu när jag är trött som en zombie och har lämnat av dottern på skolan. Tanken är att jag ska vila på dagen när jag har lämnat henne men det funkar liksom aldrig utan då är skallen trött men kroppen pigg... Jag vet inte men idag känns det motigt som bara den.

EN bra sak, Magoos framben verkar må bättre och han följde med till skolan på morgonprommis och Häxas löp är snart över så då kan vi sansa oss alla tills snett efter jul då det är dags för Dina igen. ;)

Magoo hade mycket riktigt en praktig modell av muskelsträckning i bogen så nu går han på rimadyl och får tralla i koppel ett tag framöver. Hältan är lite bättre nu på eftermiddagen men ändå känns det riktigt skönt att ha kollat upp honom hos veterinären för OM någonting skulle ha varit ordentligt trasigt så skulle jag nog aldrig sluta sparka mig för det.

Jag veeeeeet överdramatisk matte! Men efter senaste tidens olyckor och otäckheter som har hänt så vill man inte gärna chansa.

Bebisen i magen bökar och stökar mest hela tiden och magen går i stora vågor - man skulle kunna misstänka att den pysslar med utbrytningsförsök - jag har dock inte tänkt tillåta någonting liknande de närmsta 70 dagarna, därefter är det som "fritt fram".

Jag hoppas att vi får möjlighet att sova inatt men i den här takten ska man nog vara glad om jag får vila en liten stund i vart fall för att ha krassliga hundar gör mig aningen oroad.

Igår busade Magoo med storasyrran i djupgräset (det är lite sly där också) där de busat hur många gånger som helst, för första gången på typ evigheter så hade jag dels glömt halsbandet på Dina (som självklart fastnade med tassen!) och Magoo den lilla guldklimpen han skrek till och så kom han skruttande på tre ben... När en flat säger att nu gör det ONT då är det verkligen ONT så ända in i bängen! Första tanken var att han stukat tassen eller att han trampat in någonting i den, men tassen verkar hel och har inte svullit sedan igår så det känns som att man kan tänka bort. Däremot om man känner på muskeln som går från bröstbenet till framsidan av benet då skriker han som en siren - min gissning han har ont där.

I natt har jag sovit med honom, eller sovit var väl att ta i jag har slumrat med honom, för minsta rörelse när han har legat resulterade i yyyynk och gråt varvid såklart matten flög rakt upp och tittade till honom. Mattes lilla grabb. Nu har vi tid hos veterinären klockan ett och då hoppas jag att han får lite smärtlindrande och kanske lite antiinflammatoriskt för det ser onekligen väldigt snarlikt ut som en rejäl muskelsträckning. Lilla gubben min.

Trist men vad gör man, man kan ju heller inte vira in jyckarna i bomull och leva på det sättet, mina hundar måste ju få vara hundar ändå!

Med förhoppning om en bättre dag idag.

Alltså - det är kanske inte sådär jättevanligt att jag verkligen är imponerad av folk i min närhet. MEN min första hunds uppfödare är bara en pärla ibland (just nu i synnerhet), hur ofta har man egentligen möjlighet att ringa en människa och bara pumpa vederbörande på information? En sak jag hade funderingar om och som gjorde mig förbryllad och så är hjälpen inte mer än ett telefonsamtal bort. Fantastiskt!

Tänk om alla var lika hjälpsamma när det verkligen kör ihop sig och man står där som ett levande frågetecken, tänk så LÄTT det skulle vara att leva då! Okej att andra inte behöver lösa alla mina bekymmer åt mig - vissa saker vill jag gärna klura på men sånna saker som gör att man blir nästan galen även när man verkligen plöjt alla upptänkliga möjligheter känns det som, att någon då som har läst på och som verkligen vet vad de pratar om kan diskutera det hela och man har möjligheten att ställa följdfrågor och fundera högt även om det kanske inte alltid är åt det håll man först trodde. Det är bara GULD värt! Så dagens eloge går *trumvirvel* till en som är gammal i gamet och som gärna delar med sig av sina erfarenheter!

Vem det är? Ja, det är inte så svårt att lista ut om man vet vem jag är.

Efter bara ett antal år med den här fantastiska rasen upptäcker man gång på gång hur pass lite man egentligen vet och att man måste fråga - i många riktningar - för att få fram svar (inte för att de ska passa i första hand utan kanske mer för att sånna som jag ska känna sig säkra)...