Med tanke på att jag för det mesta skriver om mig och mitt liv, om mina ungar och mina hundar samt ibland kattorna kanske ordet specialist känns malplacerat, men nu i natt har jag funderat lite och det är på den kunskap som alla morsor (och för den del även pappor besitter). Exempelvis när man kommer in på sjukhus och liknande, vi är specialister, vi är överlägsna er på en punkt - vi KAN våra ungar!

Jag vet inte men när man är så tätt som många av oss är med våra små vet man var blåmärkena sitter, hur de uppkom, hur barnets tal fungerar osv. Jag är förvisso klart färgad och jag är partisk som bara den men jag är också tolk (hur många läkare förstår Ossiska?), jag är snuttefilt och jag är till råga på allt en uppslagsbok över det mina ungar har i bagaget (exempelvis vilka mediciner som fungerar och vad som även då inte fungerar). Med andra ord jag är specialist på just mina ungar. Däremot är det inte alls säkert att jag kan ett endaste skit om en annan unge...

Man vet saker som hur det var när den underbare lille sonen ville testa stagedive från soffan och hur katastrofalt ont han fick när han landade, man vet hur stora sötnosen stukade foten när hon sparkade fotboll med kompisarna och man vet hur minsta lilla älsklingen vill bli struken på magen när hon ska somna, det vet jag men det hade du ingen aning om. Att sedan sonen inte alls gillar allt stillsamt det kan de flesta som möter honom uppfatta, att yngsta dottern älskar sin storebror och försöker göra precis som han eller hur gärna äldsta dottern vill göra rätt och är världens bästa trollunge, det är sådant man ser ganska fort. Det är kanske någonting jag känner mest för hur mycket de genuint tycker om varandra (ännu så länge) att jag är uppriktigt glad för när jag ser hur spontana kärleksyttringar liksom bara kommer över dem - okejdå, ibland blir det lite som det blir och exempelvis Osse kan råka kramas lite väl noga eller de gånger Losingen försöker pussa på folk och istället gnager dem lite på örat eller så... men det är smällar man får ta och faktiskt mina ungar är som ungar är mest - med vissa undantag. ;)

Nä, kanske inte fullt ut men lite så är det nog. Jag hatar och avskyr saker som "måste", alla måsten är vedervärdiga, hemska och påtvingade... Det ligger lite i sakens natur.

Jag gillar inte regler och jag frodas i det kaos som kallas för mitt liv, men... Så kommer man till ungarna, vad gör man inte då själv - jodå, nog sätter man upp regler som allra helst ska vara skrivna i sten. *ärkesuck* Nu ska man kanske i sanningens namn erkänna att det är inte så många regler som jag verkligen får spader om de inte uppfylls men ett par har jag inplementerat på stark front hemmavid (för ungarna och hundarna kanske ska tilläggas).

Det är, man MÅSTE alltid smaka på maten - man behöver aldrig äta upp men ve den som inte smakar! Där är jag benhård, annars hur ska man veta om man missar någonting jättegott? Nej, kombinationen kaviar och glass var inte någon höjdare men det hade ju potential så självklart testade jag (många många år sedan förvisso, men det var ju värt ett försök).

Ingen kommer ihåg en fegis - ja det kanske inte är en regel utan snarare en hint om att man ska försöka och göra sitt bästa, ibland går det käpprätt åt skogen men det finns ju en möjlighet att det kommer gå vägen och då är det osedvanligt nice. :)

Man måste aldrig vara glad/ledsen eller någon annan känsla - aldrig under några som helst omständigheter! Så är det och känns man ledsen eller arg eller helt överlycklig - då ska man få vara det, basta!

Sedan och det är kanske inte så mycket en regel som en tanke, att behandla andra som man själv vill bli behandlad - okej, ärligt talat det funkar inte alltid men för det mesta går det... Man kan ju alltid välja att hålla tyst.

Men hur som helst jag avskyr alltså just det där att man måste, inte bara lite utan verkligen måste bara för att (okej vissa regler är bra och fullt logiska exempelvis att man inte ska leka på motorvägen och så) men för att ta ett exempel det här med mat och den biten jag har gått ner det jag hade tänkt i vikt och jag vägrar ändå att käka sågspån resten av mitt liv - det är inte värdigt, det är inte okej. Alltså jag äter mat som JAG gillar, av bra råvaror och med stor sannolikhet som JAG har tillagat däremot har jag hittat acceptabla hjälpmedel som funkar för mig men däremot det där att förbjuda sig själv att äta produkten x eller y - det funkar inte i min värld, säger någon att jag inte får tugga i mig vad det nu må vara då kan du ge dig f*n på att jag kommer att svälja det omgående. :P Bara för att jag KAN!

Nu kaffe, morötter och monster - för det är nattens meny...

I kväll har jag "roat" mig med att kolla igenom vad som eventuellt kan passa på mig jämfört med det utbud som finns på de större kedjorna (de som har hemsida) och som eventuellt kan vara aktuellt för våren och sommaren.

Som en summering har jag konstaterat att det som troligtvis inte sitter allt för illa och inte skämmer min omgivning i läskigt hög omfattning är att mamman har cargobrallor av olika modeller, tunikor borde funka (förutsatt att de är tillräckligt VIDA!) samt löst sittande t-skirts och möjligtvis om jag mot förmodan måste klä upp mig långkjol av klockad modell gärna av ett lite stadigare material. Shorts har jag iofs insett att jag troligtvis kommer behöva men då får jag banne mig klippa av ett par jeans eller så för samtliga av de jag lyckades se ikväll såg rent hemska ut. Jag vägrar i alla lägen att gå i den där mycket korta modellen man hade i början av 80-talet! Så det så!

Alternativet burka känns mer och mer attraktivt måste jag säga.

Ja, det är det jag sysslar med. Sista natten jag jobbar för den här omgången. Lite tragiskt - fyra nätter kan kännas jättemycket eller jättelite och just innan man åker iväg till jobbet känns det supermycket men när man som nu sista natten sitter på jobbet så är det ändå lite så att man känner att det har gått förvånandsvärt bra och att det funkar riktigt bra.

Nattens snacks är morotspengar och äppelbitar, onekligen en inte helt dålig kombination måste jag säga även om det kanske inte är helt lyckat näringsmässigt så är det riktigt praktiskt. Hästfoder!

I morse blev det inte så mycket sömn, men på två timmar klarar jag en sista natt om jag får vila lite när jag kommer hem imorgonbitti - samtidigt vill jag ju kunna sova imorgon natt när jag ska vara som folk igen på tisdag. ;) Två lediga dagar då jag ska pyssla med mina underbara ungar. Lovley, onekligen man uppskattar tiden tillsammans med dem betydligt mer när man har varit ifrån dem en stund. Mammas hjärtegrisar.

Idag blev det mest städning, tvätt och den typen av saker och imorgon bara måste jag ta mig an dotterns kaos för annars kommer det aldrig att bli gjort, återstår bara att lyckas övertyga någon stark typ om vikten av att komma förbi mig och flytta på en garderob som ska in i Torias rum... Jag har mina misstankar om vem denne någon är. ;)

Sedan blir det mer röjning och gissningsvis ytterligare ett par vändor ut på Gimo för avyttring av skrot - men det får bli senare i veckan ty de söta typerna har stängt hela dagen imorgon.

Nu - mer morötter!

Ja, det är väl det som det är? Påsk alltså. Jag jobbar vidare, nu inne på tredje natten och onekligen - jag har ett kanonbra jobb! Världens bästa egentligen. ;)

På dagarna kommer jag hem, lägger mig och sover ett par timmar och sedan är det full huggning på kvällarna med familjen, idag var vi iväg och hälsade på svärföräldrarna och onekligen det var riktigt trevligt även om jag åt... FÖR mycket! Får försöka kompensera det en annan dag känner jag. I övrigt längtar jag nu efter ungarna så jag kan svimma men samtidigt ger det maken en möjlighet att verkligen lära känna mina små som faktiskt varit en liten aning för mycket MINA...

Imorgon är det dags att fortsätta stora städrallyt som jag såklart inte hann klart innan jag började jobba men det är lite pyssel innan man kan få till det. Stora dottern åker en sväng till farmor och farfar så det ger helt nya möjligheter att snygga till i hennes katastrof, nä förlåt - rum heter det kanske. :P Undrans om det kanske är en försmak av vad som komma skall när den tösen blir tonåring... Mamman bävar!

Annars händer inte så mycket nu när jag jobbar, jag är på jobbet, jag städar, tvättar, diskar, tar hand om ungarna, hundarna och kissekatterna ibland lagar jag lite mat. Ja, helt fel är det inte men ja, jag saknar mina trollungar - alla tre!

Jamen vad säger man? Nu är man igång igen. Känns onekligen inte alls så illa som många olyckskorpar kanske har trott. Bah på er! Första nattpasset av fyra känns inte helt omöjligt och onekligen det känns rent ut sagt KUL att vara på jobbet igen. Lovley!

Däremot att jag inte fick någon sovmorgon i morse (tack för det Losing-Gosing) eller att sömnen på eftermiddagen som jag nog egentligen behövde blev aningen störd (tack för att du så påpassligt ropade efter mamma då Losing-Gosing) innebär nog att jag imorgon när jag återvänder hem till min egen borg (och säng) kommer sova som en klubbad säl med god sannolikhet. Å andra sidan, det kan vara nog så bra det. Mina små håller på att pigga på sig även om Losingen var aningen varm och maken såg allt annat än superpigg ut när jag lämnade hemmet...

Så till lite skryt, Shogun den där prickige fan håller på att ta sig, onekligen det blir bättre och bättre! Nu återstår iofs att vi ska få barmark så att det blir spårbart i skogen men sedan så är vi på, attan i gatan vad vi är på. :) Killen kan spåra korv och köttbullar, han spårade även min bror en sväng när han var helt liten (Shogun alltså, brodern är väl allt annat än pytteliten) så nosen verkar sitta fast i hjärnan även om benen inte riktigt gör det ännu. :P

Hoppas ni andra har en kanonnatt för det ska jag ha. Så det så!