Med tanke på att jag för det mesta skriver om mig och mitt liv, om mina ungar och mina hundar samt ibland kattorna kanske ordet specialist känns malplacerat, men nu i natt har jag funderat lite och det är på den kunskap som alla morsor (och för den del även pappor besitter). Exempelvis när man kommer in på sjukhus och liknande, vi är specialister, vi är överlägsna er på en punkt - vi KAN våra ungar!

Jag vet inte men när man är så tätt som många av oss är med våra små vet man var blåmärkena sitter, hur de uppkom, hur barnets tal fungerar osv. Jag är förvisso klart färgad och jag är partisk som bara den men jag är också tolk (hur många läkare förstår Ossiska?), jag är snuttefilt och jag är till råga på allt en uppslagsbok över det mina ungar har i bagaget (exempelvis vilka mediciner som fungerar och vad som även då inte fungerar). Med andra ord jag är specialist på just mina ungar. Däremot är det inte alls säkert att jag kan ett endaste skit om en annan unge...

Man vet saker som hur det var när den underbare lille sonen ville testa stagedive från soffan och hur katastrofalt ont han fick när han landade, man vet hur stora sötnosen stukade foten när hon sparkade fotboll med kompisarna och man vet hur minsta lilla älsklingen vill bli struken på magen när hon ska somna, det vet jag men det hade du ingen aning om. Att sedan sonen inte alls gillar allt stillsamt det kan de flesta som möter honom uppfatta, att yngsta dottern älskar sin storebror och försöker göra precis som han eller hur gärna äldsta dottern vill göra rätt och är världens bästa trollunge, det är sådant man ser ganska fort. Det är kanske någonting jag känner mest för hur mycket de genuint tycker om varandra (ännu så länge) att jag är uppriktigt glad för när jag ser hur spontana kärleksyttringar liksom bara kommer över dem - okejdå, ibland blir det lite som det blir och exempelvis Osse kan råka kramas lite väl noga eller de gånger Losingen försöker pussa på folk och istället gnager dem lite på örat eller så... men det är smällar man får ta och faktiskt mina ungar är som ungar är mest - med vissa undantag. ;)

Nä, kanske inte fullt ut men lite så är det nog. Jag hatar och avskyr saker som "måste", alla måsten är vedervärdiga, hemska och påtvingade... Det ligger lite i sakens natur.

Jag gillar inte regler och jag frodas i det kaos som kallas för mitt liv, men... Så kommer man till ungarna, vad gör man inte då själv - jodå, nog sätter man upp regler som allra helst ska vara skrivna i sten. *ärkesuck* Nu ska man kanske i sanningens namn erkänna att det är inte så många regler som jag verkligen får spader om de inte uppfylls men ett par har jag inplementerat på stark front hemmavid (för ungarna och hundarna kanske ska tilläggas).

Det är, man MÅSTE alltid smaka på maten - man behöver aldrig äta upp men ve den som inte smakar! Där är jag benhård, annars hur ska man veta om man missar någonting jättegott? Nej, kombinationen kaviar och glass var inte någon höjdare men det hade ju potential så självklart testade jag (många många år sedan förvisso, men det var ju värt ett försök).

Ingen kommer ihåg en fegis - ja det kanske inte är en regel utan snarare en hint om att man ska försöka och göra sitt bästa, ibland går det käpprätt åt skogen men det finns ju en möjlighet att det kommer gå vägen och då är det osedvanligt nice. :)

Man måste aldrig vara glad/ledsen eller någon annan känsla - aldrig under några som helst omständigheter! Så är det och känns man ledsen eller arg eller helt överlycklig - då ska man få vara det, basta!

Sedan och det är kanske inte så mycket en regel som en tanke, att behandla andra som man själv vill bli behandlad - okej, ärligt talat det funkar inte alltid men för det mesta går det... Man kan ju alltid välja att hålla tyst.

Men hur som helst jag avskyr alltså just det där att man måste, inte bara lite utan verkligen måste bara för att (okej vissa regler är bra och fullt logiska exempelvis att man inte ska leka på motorvägen och så) men för att ta ett exempel det här med mat och den biten jag har gått ner det jag hade tänkt i vikt och jag vägrar ändå att käka sågspån resten av mitt liv - det är inte värdigt, det är inte okej. Alltså jag äter mat som JAG gillar, av bra råvaror och med stor sannolikhet som JAG har tillagat däremot har jag hittat acceptabla hjälpmedel som funkar för mig men däremot det där att förbjuda sig själv att äta produkten x eller y - det funkar inte i min värld, säger någon att jag inte får tugga i mig vad det nu må vara då kan du ge dig f*n på att jag kommer att svälja det omgående. :P Bara för att jag KAN!

Nu kaffe, morötter och monster - för det är nattens meny...