Ja för nio veckor sedan började jag min resa mot att byta vikt, eller jag och jag i helvete att det var jag som gjorde det valet utan maken kom helt enkelt hem och sa att han skulle gå ner ett antal kilon i vikt och att de dragit igång en viktminskartävling på jobbet. Eftersom att jag tre graviditeter senare insåg att jag kanske inte längre hade den "killer body" jag trodde jag hade en gång i tiden hakade jag på... Med resultat att jag har TÄNKT en hel del. Dessvärre kanske jag ska säga. Jag har inte ansett mig snyggast i hela världen med ändå tämligen attraktiv, å andra sidan har jag hela mitt vuxna liv fått höra att jag är trind/rund/mullig/smällfet... osv av diverse spännande människor vissa har inte haft någonting öht i mitt liv att göra (andra har varit viktigare i mitt liv genom årens lopp) men ändå kännt sig manade att kommentera hur jag sett ut och vad jag har haft på mig.

Hur som helst, jag vägde in på smått chockerande 74 kilo till mina inte fullt så resliga 162cm - bmi - överviktig. Nu kanske man ska nämna att jag har icke diagnostiserade ätstörningar i grunden, ffa bullemitendenser helt klart kan jag se i retroperspektiv så ett par veckor in i "bantarträsket" (metoden ät mindre motionera mer) resulterar nu i att jag känner en farhåga så fort jag stoppar in någonting alls i munnen och onekligen - känslan att jag vill gå och spy kommer som ett brev på posten (alternativt tokångest över var det kommer att landa), men med åren har jag blivit grym på att kväva och svälja innan det går så långt att jag står och tokspyr.

Nu drygt nio veckor senare viktade jag in på 56,4kg och jag känner mig onekligen - fetare än någonsin, visst jag SER att byxorna blivit för stora, jag ser att bältet inte går att dra åt mer och ja, jag SER det på kläderna men samma sekund som kläderna åker av ser jag minst 74 (i sanningens namn snarare 174kg) av mig själv. Coolt som tusan måste jag tillstå.

Målet är fortfarande detsamma 52kg innan jul, men då inte bara 52 kg och lika muskelfattig som nu utan snarare att byta ut det där mjuka dallriga mot någonting som ser ut som någonting vettigare för hur det än är så är magen inte läcker - inte på en fläck! Såret efter senaste snittet är fortfarande allt annat än vackert och ja jag ser bokstavligt rent överjäkligt hemsk ut som det är nu.

Mitt långa röda hår klippte jag ju som vissa kanske vet av med en kökssax när jag blev nog arg över att jag konsekvent och aldrig hade tid att sköta det som jag ville utan det är numera kortare än jag haft det på många, många år och ser... Jupps, fullständigt genomtragiskt ut. Men fördelen är att om ett par år till har jag sparat ut det igen och med lite tur då får jag tid nog att sköta om det ordentligt, kanske?

Mina dagar då? Joooo, de är ungefär som de varit tidigare.

Snett före 7 åker maken på jobbet och väcker oss andra, jag kliver upp och gör morgon.

Frukost, städning, längre rastningsvända med hundarna (½-1timme), hem ge småttisarna frukt, städa och rensa ännu mer, köra lite tvätt och hänga det, lunch till alla små, pyssla vidare hemmavid, mellis när Toria har kommit hem, förbereda middag och göra iordning hemma innan maken kommer hem. Middag och sedan blir det långprommis med maken och barnen på kvällen innan de ska gå och lägga sig. Sedan är  det natt och så börjar det om igen nästa dag - oavsett veckodag förutom att på helgerna så väcker inte maken mig utan då får jag vackert pallra mig upp för egen maskin. ;)

Men på skärtorsdag börjar jag jobba kvällar och nätter igen så jag misstänker skarpt att det kommer att bli mer fart på mig då. :) Kanske eventuellt att jag hinner göra lite mer aktiviteter med småttisarna och även Toria kanske ska nämnas för onekligen jag är rätt trist.