Man brukar säga att man inte ska dömma hunden efter håren eller att man inte kan bedöma en bok efter utsidan. Gäller samma premisser på folk? Jag vet inte men hur många ser inte en ung kille med en am.staff eller pitbull som en ligist eller i vart fall hood-wannabee? Eller en ung tjej med en vavva i en väska som en primadonna? Jag vet inte men nog är man ibland lite snar att dömma andra, likväl som sig själv...

Man väljer olika sätt att förhålla sig till saker beroende på vilken situation man är i, på jobbet, som mamma, som fru, som älskarinna... Ja, oavsett vilken roll det än är man har gentemot den person man förhåller sig till så kommer man att visa en del av sig själv. Sällan är det fullständigt hur man är dygnet runt, möjligen att de man bor med under en längre tid verkligen kommer in under skinnet på en men de man bara träffar kortare perioder - de får ändå bara se fasaden, det som finns på ytan, det som alltid svarar att allt är bra...

Den där sidan där man är förbannad kan man kanske inte undanhålla i alla lägen även om man allt för ofta biter sig i läppen och tänker att jäkla idiot varför skulle du nödvändigtvis göra så?!? Snarare det än att man ger alla som man stör sig på dagens avhyvling, vilket kanske ibland inte vore så dumt. Med åren har jag blivit läskigt "duktig" på det vi svenskar kanske gjort oss mest kända för - jämnmodet. Man borde kanske ibland återgå till orginalet och svära till när folk uppför sig som klantskallar, men samtidigt - det är knappast värt att dö för...

Ibland vet man att folk mår dåligt, ibland vill man helst inte blanda sig i - kanske för att man inte vill trampa samma människor på tårna allt för mycket. I synnerhet om man tycker om människan i fråga kan det vara lite lurigt att komma på hur man "borde" hantera saker och ting..

Vissa kan man säga "ryck upp dig" till, andra är utanför den biten och behöver hjälp, nu pratar jag inte om hjälp från polare och släkt utan rent från sjukvården. Dock, för att orka skaffa sig hjälp själv måste man vara tjurskallig som en oxe och ha samma tjocka skinn som en flodhäst.. Mao inte den lättaste saken att uppnå. Ska man därutöver försöka få hjälp ekonomiskt från exempelvis fk - ja då krävs det att man är nog frisk för att orka slåss för sin rätt. ELLER att man har någon som orkar och kan kriga för den enskilda personens rätt till hjälp både hos sjukvården OCH ekonomiskt... Jag hoppas att alla hade vänner eller familj som kan gå in och styra när det behövs, dessvärre är så inte fallet alla gånger och det är onekligen synd och skam. Å andra sidan är det direkt pinsammt att man i "välfärdens Sverige" idag inte kan räkna med att få den hjälp man behöver från "systemet" och dessutom egentligen är berättigad till om man blir krasslig från sitt arbete.

Jag försöker att inte kliva på allt för många tår men ibland går saker och ting åt helv* och jag trallar rakt över de jag egentligen borde vara aktsammare om men jag hoppas samtidigt att mina nära vet att jag brukar ställa upp på folk så långt jag har möjlighet - dock, ibland måste folk slå mig i skallen för att jag ska märka att de mår pest, bara att erkänna ibland är jag inte den snabbaste att ta hintar (undrans om jag var karl i mitt tidigare liv??).

Ja, det är väl ungefär vad jag levt sedan sist jag bloggade. ;)

Igårkväll gick vi i väg till farmor och farfar för påskpyssel, Toria och farmor ritade påskbilder och satte upp dem, jag, Osse och farfar passade på att softa framför tv:n tills Ossen blev en vissen kille och vägrade sitta still..

Middag igår, färsbiffar med potatismos - kanongott! Tack farmor!

Väl hemma igen kraschade vi faktiskt i sängen och vid 9 sov alla sött i sina sängar. Gurra kom hem ungefär i den vevan och jag tror inte det var någon som lyckades med konststycket att hålla sig vaken efter 10.. ;)

Nu på morgonen har jag varit som duktig, tvättat och hängt tvätt, promenerat till skolan med Toria och hundarna samt en extrasväng som vanligt. Nu väntar egentligen mer tvätt men jag känner mig klart motspänstig. Det där känns som en enda "never ending story"..