Ja vad säger man?? Var börjar man? Med veckan som bara har gått åt helvete genomgående!

Tisdagen som började så jäkla visset blev onekligen... ÄNNU VÄRRE! FAN!!

Jag hade Osse sovandes i vår säng, med täcken och kuddar som en inramning kring honom och det har funkat hur många gånger som helst, jag skulle tvärspringa in i badrummet (det är frågan om dörren mitt emot sovrummet) och rensa kattlådan innan jag skulle gå iväg och hämta Toria på skolan med Osse och jyckarna. Då hör jag ett PANG och sedan ett illvrål - Osse skriker och gråter, det hörs på en gång att det är inte det vanliga "jag är helt ensam här ljudet" utan han gråter för att det gör ONT!

*fan, fan, fan*

Jodå, Osse har forserat kuddhögen och landat med huvudet först i golvet, mellan sin säng och mitt sängbord (glepan däremellan var ca 20 cm - nu är den 0cm) och landat på en förgreningsdosa... Bara att ringa hem maken som fick hämta oss och köra in oss på akuten. Efter mycket om och men (vi kom in före tolv och läkaren kom och kikade till oss vid fyra!!) kom en läkare och tittade på min vid det laget väldigt glada och pigga Ossen. Inlagd blev han den arme sonen och vi fick stanna på sjukan till dagen därpå då man återigen konstaterade att det inte var någon fara på taket för grabben i fråga men att man onekligen ska åka in om småttisar rasar i backen.

Mamman själv kände sig såklart som en skurk som låtit den lille grabben ligga själv i stora sängen. Som säkerhetsåtgärd får han nu inte ligga kvar själv här utan nu är det golvet eller sin egen säng som gäller för vilden.

Onsdag när maken skulle hem, vad händer? Jo, bilfan vägrar starta... Nu står den på verkstaden och vi har en lånebil istället. Strategiskt! Jaja, det är väl så det kan vara men det känns som om det har varit mycket nu.

Idag då har det gått lite bättre för då har vi faktiskt bara grillat och myst med familjen och det kan säkert behövas det också. Nu närmast - sova. Nattinatt.