Nu pratar jag i första hand om den där känslan av att det är du och jag mot världen, att man är ett team och att man litar på varandra i alla lägen och i alla väder.. Min Magoo är en sån kille. En sånn där hund som man kan vara bäng säker på som inte gör någonting som man inte kunnat räkna ut i förväg. Han är en mattegrabb av stora mått och min ögonsten. Undrans vad det är med mig och mina hanar? Grabbarna har fått en speciell plats i mitt hjärta på gott och ont.

Börjar man från början så var det Bimbo - själva roten till att jag har flat överhuvudtaget, en svart hane som var min bästa kompis när jag var barn. Vi testade alla möjliga dumma saker tillsammans. Att hoppa på klippblock eller att upptäcka skogen och sjön var helt enormt att få möjligheten och egentligen ynnesten att få göra tillsammans med en underbar och trygg grabb vid sin sida. Bimbo har jag mängder att tacka för i efterhand.

Sedan kom ett par år med tikar och visst Fame älskade jag högt och eftersom att hon var min första egna hund lärde jag mig massor med henne, hon var min vapendragare under många år och vi hade hur kul som helst tillsammans - vi flyttade bland annat hemmifrån tillsammans och vi blev med katt tillsammans, vi gjorde Luleå osäkert som studenter osv... Mallan som jag utökade med senare var även hon en läropeng av stora mått.

Så slog den "stora drömmen in" jag fick min svarta hane - CLAUDIUS, ingen kommer förmodligen att kunna peta ner honom från tronen som mattes grabb nummer ett, Claudden var i det närmaste allt jag kunde drömma om hos en hund, han var mitt hjärta och kungen i hemmet - helt orubbad i alla lägen.

Ytterligare ett gäng tikar - för mina tjejjer ska inte underskattas jag både har och uppskattar dem väldigt högt och de ÄR onekligen så att det är den hund jag jobbar med som jag teamar mest med just då. Häxa - mitt yrväder och min fantastiska spårhund, alltid mattes gullegris. Dina - min gamla tant och allas gosepropp och så ska vi inte förglömma Dinas lillasyster Pytte som inte längre finns med oss men som var en helt outstanding markör och som var ruskigt lättjobbad och kanske också den av tikarna sedan Fame som varit mest "min" hund. Ville husse gå ut med henne var det till att hämta henne för aldrig i livet att hon skulle följt med honom om matte fanns inne frivilligt! Efter tre tikar återintroducerades så ytterligare en ungtupp (som i skrivandets stund inte längre är så ung) i flocken och prinsen kom hit. Magoo mattes lilla prins, han är min härliga grabb och onekligen, han ÄR mattes ögonsten... Även fast jag gillar tikarna också så idag när jag har löptik så får man skämma bort honom lite extra.

Ja, eller hur? Nej, jag pratar inte om det där hemska som intagit alla tv-sändningar, radiosändningar och som fullständigt dominerar pressen för närvarande (OS tror jag det kallas?). Utan istället hittade jag en liten "obskyr" artikel om övervikt hos husdjur och förvisso. Det är sant våra hundar och katter blir allt fetare (i samma takt som befolkningen gör en liknande manöver), med alla "välfärdssjukdomar" det tar med sig i sitt kölvatten. Nu den här gången var det frågan om en bordercollie och i ärlighetens namn vet jag inte om jag sett en överviktig dito någonsinn. Det är ungefär som vissa modeller av settrar de ser mest ut som frustrerade myggor eller någonting åt det hållet. Med det sagt ska jag nog erkänn att jag gillar settrar, det är inget fel på dem som hundar räknat men de har en aningen speciell exteriör.

Hur som helst människan har en hund som någon beslutat är överviktig och för det ska han (hundägaren) betala skadestånd, trots att jycken i fråga är 10 bast och seriöst - hur många gamla hundar får en extra godbit? Mina får det absolut!

http://www.expressen.se/husdjur/1.1887556/riskerar-boter-for-tjock-hund

Å andra sidan, på höstarna är mina riktigt fina i hullet men däremot kring januari har de en tendens att vara i "trivselvikt" om inte annat så för att vi inte rör på oss lika mycket vintertid som sommartid - jag vet inte hur ni andra är men tre timmar i skogen om man inte har ett direkt mål med det vintertid är inte någon höjdare enligt mig, däremot om man går ut på picknick eller att man ska träna så kan tre timmar kännas väldigt lite... Ja, ni förstår säkert vad jag menar. I synnerhet min gamla tant som fyller 9 nu i sommar tycker att det är kyligt ute när det går under 15, då vill hon inte vara ute. Visst man kan tänka på vad hon äter och till skillnad från folk kan hon inte gå och ta sig en macka hur som helst men ja.. Hon måste ju få mat hon oxå.. 2 timmars promenader räcker inte på långa vägar för att hålla dem i samma hårda trimm som de har när det är sommar och vi är ute från morgon till kväll.

Nu verkar han i vart fall hjäpligt ha hämtat sig från sprutan, han verkar mycket nöjdare idag inatt var det knöligt och jobbigt för honom. Jag misstänker skarpt att det var sprutan som spökade för honom - lillgrabben min!

Idag på morgonen verkar han mer som sig själv och det är ju ett fall i rätt riktning. ;) Sitter och snackar och har det som gossigt. Har även varit ut med hundarna den obligatoriska 1,5timmespromenaden på morgonkröken. Nice! Det är onekligen helt underbart när man ser dem springa lösa och skutta omkring tillsammans för det är då man verkligen ser språket hundarna emellan.

Dock upptäckte jag när jag kom hem att gammal är äldst har börjat löpa så nu är det slut på friheten för hennes del ett tag. För valpar det ska hon INTE få och i synnerhet inte med sin bror..