Det här med graviditeter blir bara märkligare och märkligare för mig måste jag erkänna. Jag har dels gått igenom en med dottern och nu med ninjan har jag snart gått 33 fulla veckor (imorgon) så det är ju inte första gången och inte heller ens i början av det här... MEN däremot håller jag på att bli knäpp av min kropp. I helgen har jag onekligen förvisso inte hämtat/lämnat på skolan men det är väl i det närmaste det enda jag inte gjort, annars har allt varit som vanligt. Maken har förvisso hjälpt till med hundprommisarna lite mer än på veckorna men ändå - det måste anses som marginellt. Igårkväll var lillebror här på middag som jag stod och lagade... Var på benen hela dagen och pysslade och mådde bara BRA (okej, de där fötterna var kanske resultatet av för dåligt vilande) och en del sd men i övrigt mådde jag KANON! Varför mår jag inte såhär när jag behöver det? Alltså på veckorna - kan det vara stressen över att vara "ensam" som gör att jag mår skräp eller är det ngt annat som kroppen kommit på? Skummt är det hur som helst!

Nu ska jag ta och försöka bygga upp lite extrasoft så att jag kanske iaf klarar början av veckan och fortfarande mår bra - det vore ju rätt ballt kan man tycka. I synnerhet eftersom att de där byxorna fortfarande inte är sydda och gardinerna inte är upplagda... Kanske någonting för morgondagen? Vem vet - en vacker dag har jag gjort det.

Det är alltså en sak jag är lite sådär halvbra på - somnar gör jag absolut, när som helst, hur som helst och framförallt var som helst. Jag kan somna i alla lägen och i alla väder - det har aldrig varit ett problem... Däremot att bibehålla mig sovandes är inte alltid det lättaste kan jag säga. I det närmaste alla som varit gravida vet vad jag menar tror jag för det verkar vara ett rätt utbrett bekymmer. Dels att man måste upp och lätta på trycket för bebisen gör onekligen att man har blåsa som en tvååring. *suck* Därutöver har man det här mysiga att när som helst under nattens lopp kan bebisen komma på att nähäpps nu har jag tråkigt - undrans om jag inte ska skalla morsan i bäckenet samtidigt som jag gör en attack mot naveln med rumpestumpen och tar spjärn mot kanten på revbenen med fötterna. Inte så skönt!

Inatt vaknade jag dock av lite andra orsaker, jag var varm! Inte bara lite men jag trodde att jag skulle koka fullständigt men bara på fötterna... Normalt? Säkert när man är gravid, men för mig hör det inte till vanligheterna. Hur man löser problemet om man bor i norrland? Rätt givet vi har minusgrader på nätterna så jag satte mig helt sonika på en kudde i vardagsrummet och ställde ut fötterna på altangolvet genom altandörren... Vilken TUR att ingen såg mig då skulle jag säkerligen fått åka bil till det där stället där de har mjuka väggar och tröjor som gör att man kramar sig själv. Men men... Det är sånt som händer och det FUNKADE faktiskt!

När jag började stöka omkring som allra värst här på morgonkröken för klockan var i ärlighetens namn vid fem så trodde hundarna såklart att jahapp matte är uppe då är det morgon och vi ska få komma UT... Hell no! Men hundarna fortsatte säga att jooooo det ÄR morgon - du är uppe så det var bara att slänga på sig lite mer kläder (morgonrock är inte läge att gå ut i känns det som) och ta ut gänget för pinkning, sedan återvände jag till soffan och sov klart. Min gamla hund var dock inte helt övertygad om saken och försökte gång på gång att övertyga mig om att det egentligen var jättesent och att vi skulle ha varit ute mer så att hon fick springa lite men jag vägrade och blundade så länge det gick.