Nu ger jag snart upp, den arme maken håller på att bli knäpp på mig så det är nog dags att inse att jag antingen inte får erkänna hur jag mår eller så får jag lov att göra någonting åt det... Jag vet dock inte om någondera är särskillt möjlig.

Igår fick jag behålla vätska fram till sex eller så men efter det bara kräks jag så fort jag försöker dricka. Har försökt med olika saker allt för att trigga igång att det ska fungera men utan större framgång... Kan tröttheten och huvudvärken kanske ha med vätskebrist att göra? Jag vet inte men nu ska jag försöka lägga mig en stund innan jag ska hämta hem Toria igen.

Återigen en sådan där förb* skitnatt! Somnade som ett ljus vid elva, sov till ett och var vaken fram till fem... Klockan sex vaknade jag för morgonen och det känns bara såååå hemskt! Att vara uppe på nätterna och kräkas trodde jag mitt arma nöt att man bara gjorde fram till vecka sexton och nu har jag ju gått trettitre fulla lite drygt. *morra*

Får man inte sova ordentligt så blir man liksom inte riktigt som folk utan man blir mest bara ja.... Tom. Bebisen däremot verkar gilla nyordningen och sparkar åt alla håll och kanter mest hela tiden, vad säger man? Bara att bryta ihop och komma igen kanske?

Förhoppningen är att jag kan vila lite på dagen men det brukar inte funka för då blir jag ju pigg i skallen även om kroppen snarast känns som en urvriden disktrasa. Någon som känner sig manad att byta?