Idag när jag åkte bussen hem såg jag en död katt ligga vid sidan av vägen... IGEN! Det är inte första och förmodligen heller knappast sista gången jag ser påkörda katter längs vägarna men jag blir varenda gång lika illa berörd.

Hur tänker folk, eller tänker ni inte?!? Har man otur varenda gång man tänker eller vad 17 är det frågan om? Jag vet att det är mer acceptabelt att släppa ut en katt på bygden än en hund men känslorna för djuren torde väl egentligen inte skilja sig allt för mycket kan man tycka.. Jag har katt själv jag gillar min CopyCat hon är en stencool medlem av vår familj och visst hon HAR smitit ut men jag har hittat igen henne den gång det var frågan om och jag har mått fruktandsvärt dåligt av att inte veta var hon var. Vi bor i stan och här funkar det inte att ha kisse ute! Dels vi har jättemycket bilar/bussar och andra fordon som kör åt alla möjliga håll därutöver finns det folk som är allt annat än snälla med kissekatter om vi då rent frånser att katterna har en tendens att förorena sin omgivning en del samt bjuda på en mindre smaklig jaktform.

Tycker man inte om kissen kan man ju släppa ut den och hoppas på att få den överkörd (dock jag förordar å det starkaste att om man vill ha livet av den stackaren - ta den till veterinären!!) men det är ofta som folk gör det för att vara "snälla" - i helvete! Du är inte snäll med katten - du är OND! Evil I say!!

Vill du ha kissekatt, ge den ett stimulerande liv innomhus och känner du att du vill ha en specifik katt varför inte bli med raskatt, då vet du i högre omfattning VAD du får (nu tänker jag faktiskt i första hand på insidan på katten, mentalitet och även hälsostatus!) visst är huskatter underbara men man har sällan eller aldrig en susning om vad som ligger bakom dem. Dessvärre! Katter är härliga kompisar varför inte ta hand om dem så har de en möjlighet att leva 15-20 år utan vidare och dessutom att de får ett tryggt liv där de inte riskerar att dö en plågsam död när någon klant har kört över halva katten så den sakta men säkert får plågas till döds...

Summan av det hela är pussa era katter och ta hand om dem, de ger så enormt mycket tillbaka!

Okej, jag har varit helsämst nu i veckan på att skriva. Mestadels för att jag har haft för ont för att sitta vid datorn några längre stunder. Men här kommer en summering.

I måndags var jag till fotografen på kvällskröken och tog bilder på tjockismagen - vissa blev inte helt oävna måste även jag säga. Mao Johan lyckades trots en inte allt för smidig modell. :P

I tisdags var jag in till förlossningen med fantastiska förvärkar - det kan inte vara normalt att man när man sitter still i en fåtölj har så kraftiga sammandragningar att man toksvettas. Men det var tydligen heeeeeeeeeeeeelt normalt... *suck*

Igår var bara som ett enda töcken, på dagen mådde jag rätt okej så jag tog mig en promenad med hundarna - näää jag gick inte långt men en bit. Härligt! Fick en kommentar att jag matchade hundarna så bra (vaddå mina jyckar är varken gravida eller rultande vad jag vet) när jag var ute och gick - jag hoppas fortfarande att det var färgmässigt då jag hade mina fiiiiiiiiiiiina gummistövlar (svarta med snörning hela vägen), svarta tights och faktiskt en svart klänning på mig under en jacka som är mörkt grå men som inte längre går att stänga.. Till detta bars såklart ett par snören som hundarna satt fast i och så hade jag de tre svarta med mig. ;) Så vi kanske såg ut som ett dystert gäng..?

Senare på dagen fick jag såklart igen för att jag varit övermodig men det kan man ju ta.

På kvällen när jag skulle lägga mig kom världens illamående över mig - som vanligt - men det gick bara inte att häva det så den arma maken skickades ut för inhandling av loka, dock visade det sig att just den modellen jag ville ha inte fanns längre. Den är tydligen tagen ur produktion! Vilket jäkla svek!!

Under mutter kom den stackars maken hem med en annan modell som jag knappt kunde få i mig. Kändes lite sisådär får jag nog säga.

Idag har jag inte hunnit med så mycket men å andra sidan, klockan är bara barnet ännu. :P

Jupps igår och idag har jag prenumererat på riktigt härligt illamående av xl-modell. Förutom de vanliga sammandragningarna som slår till så fort jag försöker drista mig till att göra någonting. Fördel, om EN vecka är ninjan vräkt och finns här ute hos oss... OM inte vattnet går eller någonting lika dramatiskt inträffar.

Har varit på MVC sista gången idag och det känns helt okej att nu har man som gjort klart på de bitarna. Allt såg fortsatt bra ut och jag hoppas att det ska fortlöpa som det är tänkt.

Dock fick maken hämta dottern på skolan då jag bara inte klarade av att röra på kroppen så mycket som det skulle krävt. Som tur är så är det bara en vecka kvar och med det i bakhuvudet så borde det här funka... Hoppas jag.

Däremot en konstig sak har börjat, halv fem är tydligen tiden då jag ska vakna på mornarna - en mycket dålig tidpunkt måste jag erkänna, det är värdelöst på tv och finns ingenting att göra när man bara får ligga still. Hundarna tycker dock att tjoho! ÄNTLIGEN morgon så de försöker driva upp mig på en gång - någonting som faktiskt går sådär får jag säga, men jag hinner ju rasta dem en extragång på morgonen innan vi åker till skolan jag och Toria.

Sammandragningar som gör ont - riktigt förb* ont alltså och sträcker sig hela vägen bak i ryggen. Så fort jag inte ligger stilla så sätter de igång. Men samtidigt kan jag inte ligga helt stilla... Hundarna MÅSTE ut och pinka och barnet MÅSTE få mat.. Sedan att jag sitter och försöker köra lite dator ett par minuter i taget kanske går att skrota men ändå - någonting måste jag ju få göra..?

Att ha maken på kurs just den här helgen var kanske inte det bästa vi har kommit på får jag nog erkänna. Men om typ 8 timmar till kommer han hem för natten och då får han faktiskt ta över en stund... Kanske? Om jag har tur.

Idag har jag haft sammandragningar som vanligt känns det som, dock har de varit betydligt kraftigare och gått rakt igenom kroppen hela vägen bak i ryggen. Det började vid halv8 - 8 i morse och har sedan varit till och från större delen av dagen men då det inte eskalerade utan höll sig hyfsat sansat så tänkte jag att jomen jag kan ringa min vanliga barnmorska och höra med henne om det kan vara förvärkar som bara jäklas med mig. Fick rådet att åka in på förlossningen och mycket riktigt, nog har jag förvärkar alltid. Starka är de och ont gör de men likförb* bara förvärkar...

Nu är man hemma och försöker ta det så lugnt som möjligt. En liten stund vid datorn annars har jag gjort precis som de sa åt mig - jag har legat i soffan och tagit det lugnt. Nu blir det tvkväll med Toria när Gurra är på kurs.

Eftersom att berömmet från övriga i hemmet boende individer har en tendens att inte dyka upp så skryter jag helt på egen hand om hur fantastiskt duktig jag är! Jag har nu dammsugit hela undervåningen + torkat hundrummet, diskat undan det som inte blev gjort igår när jag mådde skräp och röjt undan i köket lite allmänt (det har en tendens att bli ett kaos där så fort jag inte plockar var och varannan sekund). För att toppa det hela har jag faktiskt badat en hund. Magoo luktade onekligen inte blommor (han har dessvärre en tendens att pinka sig själv på frambenen) men nu så luktar han riktigt okej. Sååååååååååååååååå jäkla BRA jag är!!!

Nu ska jag faktiskt hämta barnet och sedan åker jag ner på stan och återlämnar böckerna, allt för att ha saker och ting i ordning innan helgen. *smart* Kroppen får säga vad den vill för nu måste jag få bli klar med någonting. ;)

Det är alltså idag allt ska packa ihop och bli hemskare än vanligt. Ännu så länge har jag faktiskt inte märkt av den otur som tydligen ska drabba hela världen.. Men det är väl aldrig för sent för att saker och ting ska gå åt skogen kan man tänka sig. ;)

Jag har en vild tanke på att åka ner på stan och lämna igen lite låneböcker när Toria slutar skolan, om inte annat så innerbär det att jag kanske kan hålla mig på benen på dagen imorgon om jag slipper åka då. Samtidigt, jag är inte så lite sugen på att försöka knäcka ett par julklappar också - när man ändå är nere... Tål att funderas på frågan är väl bara om kroppen går med på den typen av övningar.

Maken ska iväg på kurs hela helgen så jag kommer att vara ensam med Toria och hundarna, skönt på sätt och vis att vi får lite "ensamtid" bara jag och trolltotten men samtidigt jobbigt som bara den om jag blir sämre än jag är nu. Tveeggat som allt annat mao. Nu  närmast ska jag nog försöka mig på konststycket att äta lite mat för det kanske man måste göra även om man inte har barn hemma...

Alltså Toria har fått gå till skolan för första  dagen på ehhh... Drygt en vecka, den där grisen visste var den tog! Alltså svininfluensan om ngn har missat det. Fortfarande hostar hon en del men det är klart bättre än igår.

Själv gjorde jag någon modell av försök till hjälteinsats och åkte buss med henne på morgonen, fy vad det gjorde ONT i min kropp, dåligt riktigt dåligt! Man känner sig onekligen som en av världshistoriens sämsta människor när man gnäller och svär för att kroppen vägrar fungera som det är tänkt. Nu 10 dagar tills jag får vräka ninjan och jösses vad jag längtar för med lite tur kan jag börja vara mig själv om typ två veckor och det vore inte fel! Tänk bara så skönt att kunna ta en långprommis i skogen med hundarna igen. *längtar* Nu får man vara lycklig om man har lyckats ta sig ner på fältet så hundarna fått springa av sig det värsta innan maken kommer hem och tar ut dem på långprommis...

Vilket jäkla liv för de aktiva svarta. Arma små kräk!

Känner mig tokmotiverad att sätta igång och träna igen men så fort man tänker tanken får man en sammandragning så man tappar luften, men snart bara snart kan jag börja om igen. Såååååååååå jag längtar!!!