Ja, nu är det alltså typ tolv timmar tills vi har en liten bebis hos oss... Huuuuääää!

Mina nerver pallar inte trycket känner jag och jag vet snart inte på vilket ben jag ska stå. Illamåendet har nått helt nya nivåer och den middag jag fick i mig har sedan länge lämnat magen... Grattis, varför inte liksom?

Allt känns bara förvirrat ändå har man längtat efter den här stunden så länge, att det snart ska vara över. Nej, ni får inte missförstå mig - jag vill INTE vara fortsatt gravid utan den biten  roar mig inte det minsta däremot vet jag ju att det aldrig kommer att bli som förr igen när väl ninjan är på utsidan. Bara det att jag ska åter fjättras vid ammande, mjölkstockning och hysteriska hormoner igen..

Maken var på hockey idag på kvällen för att som fira av att det inte kommer att bli som nu, själv var jag hemma med Toria - mammas gullunge. Jag vet att det låter lite bittert men varför inte försöka göra någonting tillsammans allihopa även fast vi kan göra det senare så är det ändå sista kvällen som det bara är vi...

Nu har det som slagit mig ordentligt. Imorgon den här tiden kommer vi att vara bebisen rikare om allt går som det ska och det bara förutsätter jag. *optimist*

Men hur gör man för att inte utestänga sitt stora barn då? Det har jag inte ens reflekterat över, alltså Toria är ju van att vara med överallt och i alla sammanhang så det kan nog bli en del omställning för hennes del. Hur ska jag göra för att det ska bli så smidigt som möjligt för HENNES del? Jag har såklart inte en susning men det kommer kanske att ge sig med tiden... Hoppas jag, kanske - med lite tur. ;)

Bara det att Toria brukar ha följt mig när jag ska till vänner och bekanta, det är ungefär som med hundar, har man en kan man släpa den med sig överallt men när det blir ett gäng är det inte lika "gulligt" längre, samtidigt vill jag inte att Toria ska få allt för stor skillnad jämfört med hur det är nu när det bara är hon och jag mot världen.

Jag har insett att hon oroar sig lite för hur det ska bli, bara en sådan sak som att hon bad pappa om att han skulle fixa lampan i hennes rum (den gick sönder igår) så att den är hel innan bebisen kommer för då kan hon ju inte komma och vara med mamma som tidigare. Som svar på det blev jag såklart tvungen att sätta mig och storböla för min lilla Toria håller på att vara en inte fullt så liten stor tjej.. Mammas lilla grisunge... Min pigglet, hur ska det gå nu då?

Oj! Nu är dagen nästan här... Det går att räkna i timmar tills jag ska infinna mig på förlossningen för att ninjan ska vräkas. Inte ens ett dygn kvar. Läskigt men spännande och pirrigt att efter så lång tid få veta vem det är som ömsom har skallat mig och sparkat mig i revbenen.

Jag vill minnas att det var ungefär lika läskigt när Toria skulle komma till världen men det känns ändå så overkligt. I morgon har vi en rent läskigt stor familj - TVÅbarnsmamma det känns inte riktigt som jag men vad säger man? 

Nästa ångestsak är att jag inte har kommit på vad den kan heta om det råkar vara en tjej, jag har ju fått för mig att det är en kille men helt plötsligt kan det ju vara en tjej till. Då kommer jag att få bekymmer i namnfrågan men å andra sidan så är ju fördelen att busen kan ärva lite mer kläder efter Toria - hur mycket jag än vill vara liberal så kan jag liksom inte tvinga på en grabb rosa klänningar med tyll (däremot om han skulle vilja ha dem tänker jag inte vägra).