Jag har idag suttit hemma eftersom den stackars lilla Toria är sjuk (feber och hosta) och att jag då hamnar framför datorn är ju inte direkt någon ovanlighet. ;) Jag satt och läste på ett forum om hur folk träffade sina partners och de som är förlovade hur de gjorde när det skulle till... Då kom jag och tänka på den där gången för jättelänge sedan - för det håller på att vara nära stenåldern som jag och maken förlovade oss.

Vi hade diskuterat igenom det och gått väldigt rationellt till väga, käkade en god middag - inte för förlovningens skull utan för att det var midsommarafton med kamrater. Trevligt måste jag nog säga i efterhand men nu kom jag att tänka på det i kontexten av att folk verkar ha haft väldigt utsvävande grejjer för sig när de förlovat sig. Någonting jag själv måste ställa mig lite frågande till. Alltså visst det kan säkert vara ett kul minne i efterhand och tanken är väl att man inte gör det allt för ofta men varför inte satsa mer på vardagen än sånna här specialtillfällen?

Till alla hjärtansdag ska man "fira" - de som inte har partner ska helst hålla sig undan och försvinna - någonting jag har svårt för på så många plan! Varför ska det behöva komma en dag/år då man prompt ska uppvakta sin partner? Jag greppar det bara inte, är det inte roligare om man råkar vara spontan för en gång skull och gå emot de stora kedjornas övertalningskampanjer, det är morsdag, farsdag, menlösa barns dag ( wtf?) och jag vet inte allt... Här innefattas absolut julen eller midvinterblot (beroende på vad man vill kalla det), midsommarafton osv.. Man ska hysteriskt försöka tänka ut någonting fiffigt och smart - dessutom om man då råkar vara på mottagarsidan ska man se ÖVERASKAD ut...? Va?!? Nähä? Har du köpt en julklapp åt mig... Ehhhh... Sedan ska man vara tacksam - inte alltid så lätt men det brukar funka.

Åter till romantiken, min söta och väldigt uppskattade man har en gång kommit med blommor till mig på de nu snart femton år vi haft ihop det och ärligt talat - jag blev både chockad och förvånad. Dock det var ett praktgräl som utlöst det hela så det var för att be om ursäkt (själv hade jag lagat en god middag som botgöring så vi skämdes ganska rejält bägge två). Skulle han mot förmodan komma hem med en bukett blommor till mig helt spontant finns ju risken att jag skulle bli tvärförbannad som en bekants fru blev när hennes make helt plötsligt efter typ 25år kom hem med blommor på alla hjärtansdag... Första tanken blev där att vad har han nu hittat på för helv*, inte åååhh tack som man kanske kunde ha tänkt att det skulle blivit. Där blev både karl och blommor utkastade på bron!

Nu behöver ni inte tro att jag fiskar efter blommor från maken, han gör så många andra saker som är bra att det inte känns nödvändigt. Men det jag tror mer på är att faktiskt ibland ge varandra uppskattning för de saker man gör till vardags. Finns det någonting mer romantiskt du kan göra för din partner än att dammsuga och torka golv? Jag tror inte det...

Alltså, förr eller senare kommer de flesta kvinnor - i synnerhet de som får barn någon gång under sin livstid att stöta på dessa självutnämnda "experter". Ofta är de kvinnor som har ammat sina avkommor och är helt galna...

För att vara en god kvinna ska du:

1. Föda din unge vaginalt och utan smärtlindring!

2. Amma ungen tills den är minst 1år och helamma tills den är minst 6 månader!

3. Använda tygblöjor!

4. Alltid i alla lägen och i alla väder vara korrekt klädd och utsövd!

5. Dina avkommor ska alltid vara rena och hela!

Ehhhhh..... Okej.

Jag åker dit på de flesta punkterna kan jag säga (i vart fall om man ser till hur den stackars Toria är uppvuxen hittills - jag har ju ett par år till på mig att sabotera för henne). Jag fick barn genom kejsarsnitt (kommer även att bli så den här gången), ammade gjorde jag förvisso men hon stödmatades med flaska från början (vi får se hur det går den här gången), tygblöjor är INTE någonting för mig - jag hatar tvätt!! Jag är sällan korrekt klädd/sminkad och utsövd vet jag väl knappt vad det innebär (svarta ringar tillhör vanligheterna här), min unge har en tendens att leka och röra sig varvid hon ja... Inte alltid är så ren och hel som hon var när jag klädde på henne.

Jag är så imponerad av de som lyckas uppnå alla de där "måstena" eller imponerad kanske är fel ord, jag är lite rädd för dem om sanningen ska fram. Det kan bara inte vara lätt att vara så perfekt, vad gör man då den dag som ungen snubblar i sandlådan och står där på öronen, sand överallt och gärna också med en fläskläpp?!? Bryter man ihop eller näää, det kan man ju inte göra för då riskerar man ju att bryta en nagel eller två..

Jag tror och nu är det faktiskt bara lösa spekulationer från min sida att de som ger oss andra vanliga dödliga dåligt samvete inte alls är så perfekta som de ser ut att vara och de där galna kärringarna som propsar på att man måååååååååååååååste amma för att annars kommer ungen att döööööööööööööö - MINST! - inte är mer folk än oss andra utan bara det att de är bittrare än vanligt över saker de inte kan rå över. Däremot vet jag att många mår jättedåligt och har fruktandsvärt dåligt samvete över att inte kunna eller klara av att amma av en eller annan orsak och det tycker jag är så in i norden onödigt, det finns idag fantastiska ersättningar och i kombination med rent vatten (vilket vi faktiskt har i Sverige!) som man tillreder enligt konstens alla regler inte alls är dåliga - långt därifrån. Mår man dåligt över amning av en eller annan orsak - ge fan i det! Ungen mår såååååå mycket bättre om mamman mår bra och slipper stressa över amning. Antingen fungerar det eller så gör det inte det och man blir varken sämre eller mindre morsa för att man ammar ett barn!

Tänk vad vi sätter höga krav på oss själva, man ska göra ALLT och lite till... Få barn, ha ett fungerande förhållande (med en karl såklart!), vara porrig som f*n, vara smal, göra karriär (för det är det ju alla som vill?), hålla hemmet i en fantastisk ordning... osv.. osv... Inte konstigt att folk blir utbrända - jag orkar inte ens ½ av det och ändå är jag trött.