Efter många om och men tänkte jag ändå skriva en tråd om hur det gick till när mammas lilla Visa kom till oss.. Det hela började med att jag skulle fasta och göra mig klar kvällen innan så vi börjar nog där. (den här gången i bloggen har jag plockat den direkt och oredigerat från ett forum jag besöker ibland), det jag kan säga är att gillar du inte tanken på snitt - SLUTA läsa omgående!!!

Efter midnatt skulle jag inte få äta eller dricka, det hade man sagt innan och visst jag skulle ta tabletter och duschas, jomen tjena att jag fixade det - jag somnade och sov till klockan var närmare två på natten så det var bara att kliva upp och pyssla i sig tabletter samt ta en lång dusch, sedan kunde jag såklart inte somna om utan var vaken resten av natten - hungrig som en varg.. Hur som helst, vid halv sju lämnade vi av sonen hos farmor och farfar - dottern hade vi lämnat kvällen innan så hon fick sova klart sedan begav vi oss mot BB.
Vi kommer in och blir inhysta i ett rum sedan händer det inte mycket så vi får vänta, man sätter kateter och överväger att sätta nål i armen på mig men det får vänta tills dess att jag är på operation säger man för att de törs inte sticka mig. Nähäpps så väntar vi ett par timmar till.

Sedan går det helt plötsligt fort man har fått okej från operation och fem minuter senare rullas jag in på salen där det ska ske. Narkossyrran sätter droppnålen och man sätter sensorerna som ska mäta mina värden. Sedan bryter helv* lös. Man ska sätta en spinalbedövning och här går det bara inte planenligt. Det tar drygt en halvtimme och hela tiden hör jag hur narkosläkaren morrar och muttrar att det inte går - jag är under taket ungefär för det är verkligen allt annat än betryggande när jag vet att människan ska sätta en nål i ryggen på mig och om han fuckar upp så kan han verkligen göra illa mig ordentligt. Slutligen sitter spinalbedövningen och man riggar för operation, nu går det både fort och "smärtfritt" alltså operationen går bra och lilla Visan kommer ut med ett huääääää, man torkar av henne det värsta och jag får se henne - ÄNTLIGEN!! Maken och dottern går iväg för att klippa navelsträng och få på sig lite mer filtar för det är inte jättevarmt där inne sedan kommer de tillbaka och får sitta hos mig en stund medan snittläkarna jobbar på att tråckla ihop min mage.

Slutligen går man och dotter ner på BB för att vänta medan jag blir färdigsydd, jag får frossa och är helt övertygad om att jag pga att jag skakar så gräsligt inte kommer att gå att sy ihop klart - vilket såklart inte är fallet utan det är mest bara upptill jag hackar tänder och har stora frossan. När operationen var klar fick jag en extrafilt på mig för att jag bara hackade tänder och skakade därefter fick jag åka ner på BB och träffa lillungen igen, hon äter och smackar på en gång så hon verkade fungera som tänkt på en gång. Mammas lilla Visa och sedan har hon varit sådan hon äter, sover och skiter precis som bebisar ska.

Mamman själv däremot har haft bekymmer med huvudvärk efter spinalbedövningen och onekligen jag blev också inlaggd en dygn för att de skulle få en chans att kolla upp hur det egentligen var med mig, nu med en hiskerlig massa vätska och koffeintabletter går det oftast hanterbart men emellanåt ser jag fortfarande stjärnor och planeter. Magen läker enligt planen så den biten känner jag mig inte så oroad över men så gick det till för oss.

Tillägg från orginaltexten, jag låg nästan 3 veckor med spinalhuvudvärk och tråden som skulle vara självupplösande kom ut ur såret, jag har haft skitont och mått ungefär som om någon kört över mig med en asfaltvält MEN trots det har jag den sötaste lilla Visan man kan ha.