Jahapps, nu är alltså allt under min totalhöjd osäkert område - Losingen har börjat klättra! Hon tar sig utan omsvep upp i soffor och sängar sedan en tid men hon har inte tagit sig upp på köksstolar och liknande till mammans glädje... Nu är det utbytt mot förtvivlan ty mammas lilla bebis är ingen bebis längre utan en fullständig hulligan liksom sin storebror i samma ålder. Tur att de förmodligen på sikt lugnar ner sig annars ligger mammans nerver illa till för framtiden. :S

Okej, den rubriken kräver kanske en förklaring. Men jag har funderat över olika yrken och kanske framförallt bister som uppstår med jämna och ojämna mellanrum inom olika yrkeskategorier (mao folk man möter när antingen de eller jag ska försöka vara proffs på det man gör).

Jag tar ett lätt exempel där kunden är väldigt lätt att identifiera, jag jobbar som assistent och onekligen den omedelbara kunden när jag jobbar är min brukare, men även den brukarens familj blir en del i min "kundkrets" och det företag som har anställt mig är definitivt min kund om än inte lika direkt, trots att det är de som betalar ut min lön. Däremot när jag är hemma och är morsa, vem är min kund då? Är det ungarna, ungarnas kompisar, maken, hundarna, kattorna... eller...? När jag var föräldraledig onekligen - min kund var mina ungar.

Tar man däremot exempelvis en lärare, vem har den personen som kund? Eleverna - absolut (!) de investerar stora mängder energi, engagemang och tid i det hela, rektor och skolledning torde vara ytterligare kunder, föräldrar - nu börjar det vara tveksamt även om jag gärna stoppar in dem i kategorin kunder, sedan då?

Hur definierar man var kundkretsen slutar och börjar?  För de som är mina kunder när jag är på jobbet och förväntas prestera på ett sätt är onekligen inte de som jag lägger all min energi på när jag inte är på jobb, samtidigt kan man spekulera och fundera i termer av att familjen är mina "kunder" när jag kliver av mitt arbetspass och då blir det hela lite mer flytande för rent spekulativt skulle även mina vänner kunna kategoriseras som kunder av min energi och min tankeverksamhet... 

Man kanske skulle jobba inom "handels" då blir kunderna mer tydliga i kanterna jämfört med det ludd jag lever i nu. :P

Jag har sedan så länge jag kan komma ihåg inte kunnat dricka kaffe... Ehh, ja det funkade så länge jag hade sovande nattjobb. Nu - inte så mycket! Eftersom att jag förväntas vara vaken nattetid så finns det bara ett alternativ - kaffe, and lots and lots of it! Bara att dunka i sig det och med tillräckligt hög dos farinsocker är det fullt möjligt. Maken hävdar förvisso att jag dricker socker och mjölk med kaffe men... Ärligt talat vem bryr sig så länge det funkar är jag nöjd. :P

Idag på morgonen toksnöade det så jag vägrade åka från jobbet med bussen, visst jag är säkert superkänslig och inte alls vanlig på den punkten men jag vägrade! Maken fick hämta mig (ok, det tog honom två och en halv timme innan han var klar att hämta men - jag var kvar på jobbet och där var jag TORR!) sedan var det ngn mycket märklig avloppsmässa (vem vid sina sinnens fulla bruk besöker en dylik om det inte är panik och helt seriöst, vem ringer då inte i paniken och fixar det hemmifrån?) MÄSSA, seriöst??? Jaja, det finns folk till allt!

Idag sex timmars sömn, helt okej dock ska man kanske inte toppa det med tre koppar starkt kaffe och en monster i snabb följd. Resultat jag är helspeedad! Men det finns en fördel med det också - jag lär ju inte somna iaf. :P

Idag blir det sooooooooooooova, onekligen jag ska inte göra ett enda skit. Sova, sova och åter sova. Tills ikväll då jag ska åka och jobba för nu är jag rent löjligt trött. Natten har spenderats med stora mängder kaffe, en monster och en läskig massa morötter. Faktiskt, det funkar inte! Jag kan inte ens försöka lura mig själv att jag ska fungera som människa när jag har jobbat en natt, halvsovit mig genom dagen hemma med småttisarna (varav då en halvhängig) sova 1½ timme i soffan när Gurra kommit hem - till ljudet av hundarna som fick någon modell av bryt igårkväll, orsak till det okänd och sedan åka och jobba natt igen. Jag känner mig onekligen mer död än levande. :S

Troligt är att samma sekund jag slutar tänka på allt som händer kommer jag att somna - oavsett var eller i vilken ställning jag råkar befinna mig. På bussen hem är planen att försöka bita mig i underläppen alternativt att köra in en nyckel i låret eller vad som helst - annars sover jag garanterat och går inte att väcka föränn vid fyra. ;)

Nu snart hem och sova. Lovley, hoppas ni andra har en ljuvlig dag i blötan.

Ibland, alltså inte så ofta men det förekommer i vart fall... ja, då fastnar det en låt i skallen som vägrar att släppa greppet om hjärnan, i ytterst ovanliga fall - i min värld nära på aldrig är den låten en av modell bra eller iaf acceptabelt hanterbar... I natt, nej inte så mycket. Mammamojängen går omkring och nynnar på introt till "små einsteins". *suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck* För er som inte vet vad det är GRATTIS! Ni har inte en tvååring med full kontroll över hur man hanterar en fjärrkontroll, ni som vet vad det är kan jag bara beklaga sorgen för. Onekligen - den är INTE och då menar jag verkligen INTE bra! Inte på en fläck!!!

Men, och det finns ju alltid ett men i den här typen av funderingar har jag märkt, Osse älskar det programmet! Alltså står mamman ut, dock imorgon eller tja egentligen senare idag kommer det INTE att produceras på min tv iaf om jag så ska bita av kabeln! :P

Jag hoppas att ni andra får en lugn natt, själv jobbar jag natt ett av fyra. På återseende.

Med tanke på att jag för det mesta skriver om mig och mitt liv, om mina ungar och mina hundar samt ibland kattorna kanske ordet specialist känns malplacerat, men nu i natt har jag funderat lite och det är på den kunskap som alla morsor (och för den del även pappor besitter). Exempelvis när man kommer in på sjukhus och liknande, vi är specialister, vi är överlägsna er på en punkt - vi KAN våra ungar!

Jag vet inte men när man är så tätt som många av oss är med våra små vet man var blåmärkena sitter, hur de uppkom, hur barnets tal fungerar osv. Jag är förvisso klart färgad och jag är partisk som bara den men jag är också tolk (hur många läkare förstår Ossiska?), jag är snuttefilt och jag är till råga på allt en uppslagsbok över det mina ungar har i bagaget (exempelvis vilka mediciner som fungerar och vad som även då inte fungerar). Med andra ord jag är specialist på just mina ungar. Däremot är det inte alls säkert att jag kan ett endaste skit om en annan unge...

Man vet saker som hur det var när den underbare lille sonen ville testa stagedive från soffan och hur katastrofalt ont han fick när han landade, man vet hur stora sötnosen stukade foten när hon sparkade fotboll med kompisarna och man vet hur minsta lilla älsklingen vill bli struken på magen när hon ska somna, det vet jag men det hade du ingen aning om. Att sedan sonen inte alls gillar allt stillsamt det kan de flesta som möter honom uppfatta, att yngsta dottern älskar sin storebror och försöker göra precis som han eller hur gärna äldsta dottern vill göra rätt och är världens bästa trollunge, det är sådant man ser ganska fort. Det är kanske någonting jag känner mest för hur mycket de genuint tycker om varandra (ännu så länge) att jag är uppriktigt glad för när jag ser hur spontana kärleksyttringar liksom bara kommer över dem - okejdå, ibland blir det lite som det blir och exempelvis Osse kan råka kramas lite väl noga eller de gånger Losingen försöker pussa på folk och istället gnager dem lite på örat eller så... men det är smällar man får ta och faktiskt mina ungar är som ungar är mest - med vissa undantag. ;)

Nä, kanske inte fullt ut men lite så är det nog. Jag hatar och avskyr saker som "måste", alla måsten är vedervärdiga, hemska och påtvingade... Det ligger lite i sakens natur.

Jag gillar inte regler och jag frodas i det kaos som kallas för mitt liv, men... Så kommer man till ungarna, vad gör man inte då själv - jodå, nog sätter man upp regler som allra helst ska vara skrivna i sten. *ärkesuck* Nu ska man kanske i sanningens namn erkänna att det är inte så många regler som jag verkligen får spader om de inte uppfylls men ett par har jag inplementerat på stark front hemmavid (för ungarna och hundarna kanske ska tilläggas).

Det är, man MÅSTE alltid smaka på maten - man behöver aldrig äta upp men ve den som inte smakar! Där är jag benhård, annars hur ska man veta om man missar någonting jättegott? Nej, kombinationen kaviar och glass var inte någon höjdare men det hade ju potential så självklart testade jag (många många år sedan förvisso, men det var ju värt ett försök).

Ingen kommer ihåg en fegis - ja det kanske inte är en regel utan snarare en hint om att man ska försöka och göra sitt bästa, ibland går det käpprätt åt skogen men det finns ju en möjlighet att det kommer gå vägen och då är det osedvanligt nice. :)

Man måste aldrig vara glad/ledsen eller någon annan känsla - aldrig under några som helst omständigheter! Så är det och känns man ledsen eller arg eller helt överlycklig - då ska man få vara det, basta!

Sedan och det är kanske inte så mycket en regel som en tanke, att behandla andra som man själv vill bli behandlad - okej, ärligt talat det funkar inte alltid men för det mesta går det... Man kan ju alltid välja att hålla tyst.

Men hur som helst jag avskyr alltså just det där att man måste, inte bara lite utan verkligen måste bara för att (okej vissa regler är bra och fullt logiska exempelvis att man inte ska leka på motorvägen och så) men för att ta ett exempel det här med mat och den biten jag har gått ner det jag hade tänkt i vikt och jag vägrar ändå att käka sågspån resten av mitt liv - det är inte värdigt, det är inte okej. Alltså jag äter mat som JAG gillar, av bra råvaror och med stor sannolikhet som JAG har tillagat däremot har jag hittat acceptabla hjälpmedel som funkar för mig men däremot det där att förbjuda sig själv att äta produkten x eller y - det funkar inte i min värld, säger någon att jag inte får tugga i mig vad det nu må vara då kan du ge dig f*n på att jag kommer att svälja det omgående. :P Bara för att jag KAN!

Nu kaffe, morötter och monster - för det är nattens meny...

I kväll har jag "roat" mig med att kolla igenom vad som eventuellt kan passa på mig jämfört med det utbud som finns på de större kedjorna (de som har hemsida) och som eventuellt kan vara aktuellt för våren och sommaren.

Som en summering har jag konstaterat att det som troligtvis inte sitter allt för illa och inte skämmer min omgivning i läskigt hög omfattning är att mamman har cargobrallor av olika modeller, tunikor borde funka (förutsatt att de är tillräckligt VIDA!) samt löst sittande t-skirts och möjligtvis om jag mot förmodan måste klä upp mig långkjol av klockad modell gärna av ett lite stadigare material. Shorts har jag iofs insett att jag troligtvis kommer behöva men då får jag banne mig klippa av ett par jeans eller så för samtliga av de jag lyckades se ikväll såg rent hemska ut. Jag vägrar i alla lägen att gå i den där mycket korta modellen man hade i början av 80-talet! Så det så!

Alternativet burka känns mer och mer attraktivt måste jag säga.