Inatt (natten mellan lördag och söndag) blev det ONT i magen för mig, ordentligt ont, så pass att jag låg dubbelvikt och grät. LÄSKIGT! Jag tänkte mitt arma nöt att nämen det går säkert över och jag blir nog aldeles snart mig själv igen och det är säääääääääkert inte någonting konstigt men allt eftersom att timmarna gick och jag inte kände att det gav sig utan snarare blev värre så insåg jag att det här går bara inte. Väcka barn och man för att dra dem till akuten - klockan 3:30 på natten... Kändes lite sisådär får jag nog erkänna.

Väl inne var det ingen som skrattade åt mig (vilket jag befarat) utan jag fick först vänta en stund och sedan blev det min tur, först en del frågor och så och det bästa läkaren (jag har väldigt dåligt förtroende för dylika) gjorde var att han hade faktiskt tagit sig tiden att läsa hela min journal! GULDSTJÄRNA i kanten till honom!! Sedan blev det ett vanligt UL men iom att ninjan inte är så stor ännu så gick det inte att se så mycket som man skulle velat - fördel Toria och pappa fick se lillninjan in action. Så blev det ett VUL som bekräftade att den var som den skulle och inte alls hade tänkt sova där på nattkröken utan att den hade fullt hålligång. *sötisen som bara sparkar mamma liiiite på njurarna* Men kontentan var i vart fall att det var ligament som spökade och stäckte ut sig som gjorde att jag hade så gräsligt ont.

Så jag kom undan med blotta förskräckelsen denna gången. Dessutom med en BRA erfarenhet från akutsjukvården som jag i vanliga fall onekligen är klart skeptisk till iom att vissa har varit aldeles överhopade med jobb, tokstressade och allmännt förvirrade.

De som jobbade inatt på NUS ska ha MÅNGA TACK från mig och de mina!