Ja, då är dagen D här... Dagen då vi ska få träffa ninjan och se vem som har sparkat mig och förorsakat mig så mycket illamående.

Jag hoppas att det går bra vilket det säkert gör.. Återvänder på sikt med rapport om vem det är.

Ja, nu är det alltså typ tolv timmar tills vi har en liten bebis hos oss... Huuuuääää!

Mina nerver pallar inte trycket känner jag och jag vet snart inte på vilket ben jag ska stå. Illamåendet har nått helt nya nivåer och den middag jag fick i mig har sedan länge lämnat magen... Grattis, varför inte liksom?

Allt känns bara förvirrat ändå har man längtat efter den här stunden så länge, att det snart ska vara över. Nej, ni får inte missförstå mig - jag vill INTE vara fortsatt gravid utan den biten  roar mig inte det minsta däremot vet jag ju att det aldrig kommer att bli som förr igen när väl ninjan är på utsidan. Bara det att jag ska åter fjättras vid ammande, mjölkstockning och hysteriska hormoner igen..

Maken var på hockey idag på kvällen för att som fira av att det inte kommer att bli som nu, själv var jag hemma med Toria - mammas gullunge. Jag vet att det låter lite bittert men varför inte försöka göra någonting tillsammans allihopa även fast vi kan göra det senare så är det ändå sista kvällen som det bara är vi...

Nu har det som slagit mig ordentligt. Imorgon den här tiden kommer vi att vara bebisen rikare om allt går som det ska och det bara förutsätter jag. *optimist*

Men hur gör man för att inte utestänga sitt stora barn då? Det har jag inte ens reflekterat över, alltså Toria är ju van att vara med överallt och i alla sammanhang så det kan nog bli en del omställning för hennes del. Hur ska jag göra för att det ska bli så smidigt som möjligt för HENNES del? Jag har såklart inte en susning men det kommer kanske att ge sig med tiden... Hoppas jag, kanske - med lite tur. ;)

Bara det att Toria brukar ha följt mig när jag ska till vänner och bekanta, det är ungefär som med hundar, har man en kan man släpa den med sig överallt men när det blir ett gäng är det inte lika "gulligt" längre, samtidigt vill jag inte att Toria ska få allt för stor skillnad jämfört med hur det är nu när det bara är hon och jag mot världen.

Jag har insett att hon oroar sig lite för hur det ska bli, bara en sådan sak som att hon bad pappa om att han skulle fixa lampan i hennes rum (den gick sönder igår) så att den är hel innan bebisen kommer för då kan hon ju inte komma och vara med mamma som tidigare. Som svar på det blev jag såklart tvungen att sätta mig och storböla för min lilla Toria håller på att vara en inte fullt så liten stor tjej.. Mammas lilla grisunge... Min pigglet, hur ska det gå nu då?

Oj! Nu är dagen nästan här... Det går att räkna i timmar tills jag ska infinna mig på förlossningen för att ninjan ska vräkas. Inte ens ett dygn kvar. Läskigt men spännande och pirrigt att efter så lång tid få veta vem det är som ömsom har skallat mig och sparkat mig i revbenen.

Jag vill minnas att det var ungefär lika läskigt när Toria skulle komma till världen men det känns ändå så overkligt. I morgon har vi en rent läskigt stor familj - TVÅbarnsmamma det känns inte riktigt som jag men vad säger man? 

Nästa ångestsak är att jag inte har kommit på vad den kan heta om det råkar vara en tjej, jag har ju fått för mig att det är en kille men helt plötsligt kan det ju vara en tjej till. Då kommer jag att få bekymmer i namnfrågan men å andra sidan så är ju fördelen att busen kan ärva lite mer kläder efter Toria - hur mycket jag än vill vara liberal så kan jag liksom inte tvinga på en grabb rosa klänningar med tyll (däremot om han skulle vilja ha dem tänker jag inte vägra).

I morse klev familjen upp och skulle åka iväg och bada - dottern har önskat sig att vi ska göra det men jag är ju inte så snabb eller för den delen så rörlig som jag skulle behöva vara för att det ska vara effektivt. Sagt och gjort - jag sparkade familjen ur bingarna vid halv sju i morse för att vi skulle hinna äta frukost och göra oss redo att vara på plats på IKSU vid åttasnåret. Fine! Det gick överaskande bra och vi kommer fram.

Hur som helst, i kassan står en riktigt positiv typ... Eller inte. Vi var där för att Toria skulle få en chans att träna på att simma - mao inte bus utan väldigt strukturerat med inte en utan två föräldrar närvarande. Då får vi stans uppmaning, inte en gång utan tre att det är absolut förbjudet att leka i poolen, fine EN gång räcker bara hur långt som helst. Men när man får höra det gång på gång blir man nästan obstinat. Vi bytte om och kom in till lilla poolen där det är dels inte lika djupt och dels varmare vatten, det är EN människa närvarande... Jag vet inte men med tanke på hur positiv den personen var när hon så småningom gick därifrån (verkade ha simmat klart) så kan det inte vara den människan som klagat på att barn skuttar överallt...

Visst jag vill inte ha ungar överallt när man tränar, men man kanske inte behöver förutsätta att alla barn far som vildar överallt..

Efter badet blev det bubbelpoolen och sedan bastu för oss alla (vissa fick ju basta själva iom att de bytte om på herrarnas - typ maken). Vidare mot coop för handling av fika för det skulle tydligen drabba oss alla idag att det skulle födelsedagsfikas här hemma. Nu har min familj varit här och fikat och jag ska ta och lägga mig och vila en stund..

Två dagar kvar. *skönt att se slutet i änden på graviditeten*

Ja, alltså den där jag är gift med. Födelsedagar brukar vara pest och pina för mig och så började onekligen även den här.

Inskrivningen på förlossningen gick ua och det känns ändå som att det här kanske kommer att gå vägen. På måndag smäller det eller vad man ska kalla det - men ninjan blir i vart fall vräkt ur ettan. ;)

Jag har fått en ny dator!! Vilken snäll man jag har! Nu kan jag bli mobil igen, eller kanske snarare jag kan bli stationär nere vilket inte känns fel. :) Många vinterpussar från frun!

Grattis på födelsedagen eller någonting i den stilen. Jag säger bara en sak - två dagar om år går ALLT åt helvete, inte bara lite utan käpprätt. Morgonen börjades vid 5-snåret med att jag hör hur en av hundarna står och spyr. Grattis Ida! Bara upp och börja städa undan, hinner just så pass landa i bingen så är det dotterns tur att börja fundera och filosofera. Fine! Slänga barnet i badet för hon var tydligen inte helt fräsch efter natten... Kul, allt flyter och jag börjar andas ut. Så är det dags att få upp barnet ur badet - då slår stora "VILL INTE" till. Grattis! Världens argaste sitter i badet och har vid det här laget lyckats blöta ner det mesta i sin omgivning.

Får upp barnet ur badkaret, fixar morgongröt och ger hundarna mat - glömmer såklart att äta själv, eller om jag bara ignorerar det kanske? Diskar undan och försöker få ordning innan jag kastar mig ut ut med hundarna så de ska få göra sina behov på morgonkröken..

Missar bussen! (svär ohämmat och tämligen svavelosande)

Kommer fram på skolan, lämnar barnet. Det regnar!

Kommer hem, blöt som jag vet inte vad och möts av en rent fantastisk odör - hundfan har spytt igen!

Nu skiter jag i det här med födelsedagar snart!

Idag när jag åkte bussen hem såg jag en död katt ligga vid sidan av vägen... IGEN! Det är inte första och förmodligen heller knappast sista gången jag ser påkörda katter längs vägarna men jag blir varenda gång lika illa berörd.

Hur tänker folk, eller tänker ni inte?!? Har man otur varenda gång man tänker eller vad 17 är det frågan om? Jag vet att det är mer acceptabelt att släppa ut en katt på bygden än en hund men känslorna för djuren torde väl egentligen inte skilja sig allt för mycket kan man tycka.. Jag har katt själv jag gillar min CopyCat hon är en stencool medlem av vår familj och visst hon HAR smitit ut men jag har hittat igen henne den gång det var frågan om och jag har mått fruktandsvärt dåligt av att inte veta var hon var. Vi bor i stan och här funkar det inte att ha kisse ute! Dels vi har jättemycket bilar/bussar och andra fordon som kör åt alla möjliga håll därutöver finns det folk som är allt annat än snälla med kissekatter om vi då rent frånser att katterna har en tendens att förorena sin omgivning en del samt bjuda på en mindre smaklig jaktform.

Tycker man inte om kissen kan man ju släppa ut den och hoppas på att få den överkörd (dock jag förordar å det starkaste att om man vill ha livet av den stackaren - ta den till veterinären!!) men det är ofta som folk gör det för att vara "snälla" - i helvete! Du är inte snäll med katten - du är OND! Evil I say!!

Vill du ha kissekatt, ge den ett stimulerande liv innomhus och känner du att du vill ha en specifik katt varför inte bli med raskatt, då vet du i högre omfattning VAD du får (nu tänker jag faktiskt i första hand på insidan på katten, mentalitet och även hälsostatus!) visst är huskatter underbara men man har sällan eller aldrig en susning om vad som ligger bakom dem. Dessvärre! Katter är härliga kompisar varför inte ta hand om dem så har de en möjlighet att leva 15-20 år utan vidare och dessutom att de får ett tryggt liv där de inte riskerar att dö en plågsam död när någon klant har kört över halva katten så den sakta men säkert får plågas till döds...

Summan av det hela är pussa era katter och ta hand om dem, de ger så enormt mycket tillbaka!